Den romantiska eran kan möjligtvis sägas vara den epok då den klassiska musiken slutligen blev modern. Under perioden bröt stora kompositörer mot invanda mönster och startade musikaliska rörelser som var friare från traditioner som bundit musiker i tidigare eror.
Om det finns ett musikinstrument som skulle kunna tänkas representera hela den romantiska eran är det tveklöst pianot. Pianot hade nu utvecklats till exakt den variant som är i bruk än idag. Bland erans framstående kompositörer finns många som hade piano som förstahands-instrument: Beethoven, Tchaikovsky, Liszt, Chopin och många fler.
Det var också under den här perioden som musiken blev tonalt friare än någonsin tidigare. När kompositörer fria från kyrkliga dekret som tidigare band dom vid specifika sätt att skriva började komponera kromatisk och dissonant musik. Det kan därför sägas att den här eran till viss del lade grunder för de harmoniska utsvävningar som skulle komma att utvecklas med jazzen under 1900-talet.
Den romantiska eran var också den första perioden då kompositörer kunde verka som fria konstnärer. Kompositörer kunder under tidigare eror för det mesta endast verka under rika människors välsignelse. Det vill säga att de i någon mån var tvungna att skriva musik som den som betalade deras uppehälle tyckte om. När de nu levde i en friare tid var det ett sakförhållande som ytterligare gjorde det enklare att skriva musik fritt från konstnärliga tyglar.
Den mesta av utvecklingen som skedde under perioden skedde på det konstnärliga planet, bland annat i form av att sättet man skrev melodier på breddades och blev mer expansivt. De flesta instrumenten som användes i orkestrar var framme vid sina moderna varianter. Ibland kunde visserligen formen för orkestrarna förändras radikalt, det förekom till exempel orkestrar med upp till tio kontrabasar, något som hade varit otänkbart under eran som föregick romantiken.